Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Krönikor’ Category

En gång jobbade jag hos en av Göteborgs bättre bokhandlare. Det skulle vara någon månad men det blev fem år, diverse sommarjobb och tvivelaktig anställningsstatus inräknat. Min önskan, min hemliga önskan att bli poet, och om jag inte kunde det – jobba nära böcker – den dog där.

Det här var Eckersteins som på den här tiden uttalades Ekkerrsteeiiin med tydlig örgrytediftong och överdriven betoning på den sista stavelsen. Man hade en del märkliga exemplar som kunder vill jag lova, Hoho!

Det här var på den tiden kunden alltid hade rätt och en förvirrad dam kunde förirra sig in i lokalerna, stappla fram till kassan och begära fram ett otummat exemplar av ”sju sorters kakor”, dödahavsrullarna eller som det fallet jag tänker på – en kautschuk! Och sedan snäsa på det där överklassiga sättet som bara gamla tanter med pärlörhängen och sjuor på kungsportsavenyn ärvda av Kreuger kan.

Jag tänker på den stackars sjuttonåriga praktikanttjejen som stod i kassan och fruktade den gamla och skröpliga men alltjämt sylvassa damens ogillande – hur hon febrilt och närsynt försökte knappa in ordet ”kautschuk” på det icke förlåtande tangetbordet i tron att det kanske var en författare som skulle uppenbara sig ur datamaskinens skrymlen som om det vore den helige graal.

Jag råkade veta vad en kautschuk (suddigumm!) var, trollade fram tockent ur butikens miljarder små fack och skrymslen och räddade den unga damen och butikskedjans rykte bland öfvre överklasstanter på avenyn.

Men fan vet var de tar vägen idag när man ser samma kedja stapla 800 ex av samma Paulo Coelho bok ovanpå varandra i samma trave samtidigt som man inte ens kan gå in i en butik och fråga efter en okänd författare som hette Anton Tjechov utan att mötas av en stjärtkliande tonåring i Cheap monday-jeans och rosa tandkött som inte ens försöker hitta den.
För jag vill inte ha en livsstil på köpet när jag går in i en bokhandel. Jag vill inte ens ha en cappuccino.
Jag vill bara att du hämtar min bokjävel.

Jag skall inte nämna kedjan högt men den heter Akademibokhandeln.

Läs gärna våra andra välbalanserade undersökande reportage om Akademibokhandelnsgruppens vägval.
Om fusionen med Norstedts och den nya andan.


Den ”Nya” Akademibokhandeln

Read Full Post »

Man förväntar sig nästan att det skall knastra av sand under skosulorna när man kliver en halvtrappa ned i den lite knepiga lokalen på Storgatan, för det ser, luktar och känns precis som när man släntrat in på en bättre strandservering i Phuket med dagens turistbränna fastspänd som en bandana runt pannan.

Amatörmässiga väggmålningar, draperier och självsnickrad möblering ger stället exakt den kombination av kitsch, sorglöshet och hemma-fast-borta känsla en typisk thairestaurang skall ha.

Vid många av borden sitter asiatiska sällskap och äter familjemiddag vilket ingjuter förhoppningar om att kompetensen i köket bär bästa hemmaplanstämpel, och det är trångt mellan borden i den smockfulla lokalen. Vi får till sist ett bord i det innersta rummet där vi hamnar granne med biljardbord och några galanta hårdsminkade thailändska damer med naglar långa som sablar. Bra så!

Vi får in menyn som är naturligtvis är lång som sig bör men föredömligt pedagogisk för att en turistande svenne skall förstå galoppen – prisklasserna är indelade i cheap (109:-), not so cheap (149:-) och a bit expensive (189:-) och för säkerhets skull finns valutan angiven i både bath och SEK. Kollegan beställer en klassisk Pad Thai, en risnudelwook på fläskfilé, ägg, grönsaker och nötter med en ganska mild smak, medan machomannen i mig känner mig utmanad av fullmåne-symbolen som signalerar infödingstyle på kryddningen och mycket isvatten vid sidan av.

Jag skiter idag i hur ekologiskt korrekt det är att beställa tigerräkor (de är redan döda!) och slår till på en Tom Yam K…ähum..nr 26 vilket utlovar en kryddstark soppa med förutom de stackars räkorna då chilli, lime, vitlök citrongräs och lite annat sånt där typiskt jox som de gillar där nere – avrundat med krämig cocosmjölk.

Och det är starkt. Så in i helvete. Men det gör inget för det är jävligt gott. Bordskollegan grymtar också förnöjt över sin mesiga Pad Thai och fatölen glider ned (36 kr) med förbluffande enkelhet så jag struntar i isvattnet.
Världens vattentillgångar är ju ändå begränsade och det gäller att ha ett helhetsperspektiv. Miljökompenserat och klart.

Portionerna är rejält tilltagna och skulle förmodligen kunna föda en mindre byskola så vi orkar ingen efterrätt med ananas/kokosglass i sitt eget nötskal känns ju gott och lagom tacky. Jag slår till på en tropisk fruktdrink istället och i samma ögonblick glider Assasino-Kalle in och gayvibbarna drinken sänder ut gör förmodligen att han tänker att nu jävlar äntligen är det ”all-in”.

Slutbetyget inräknat atmosfär, pris och kvaliteten på mat är mycket gott, och jag tvekar inte att jämte Mae Krua på andra lång (som dock inte är i närheten vad beträffar atmosfär) utnämna Moon Thai Kitchen till götets bästa thaisylta.

Extra beröm till den australiensiske kyparen som på ett mycket förekommande sätt instruerade hur man kunde lägga till ”valfri dricks” på den bärbara kortterminalen. Men han var värd sin tjuga per skalle.

Moon Thai Kitchen

Storgatan 1 (Haga kyrkoplan)

Read Full Post »

I morse fick jag infallet att faktiskt utnyttja en fribiljett, nämligen tillstudentkårsägda Fysiken. Det är en bit bort och lite bökigt att ta sig dit. Bland annat får man byta spårvagn.

Hursomhelst. Flanerade omkring lite i gymmet, drog i några spakar och kastade förstulna blickar på studentskornas anatomier via spegelväggen som jag misstänker till enkom för just detta. Sedan gjorde undertecknad innebandypremiär, något som jag knappt gjort sedan mellanstadiet, men som jag ändå minns var en av de bollsporter som jag var minst förtappad i.

Det första som slår en är ju givetvis vilket enormt språng teknikutvecklingen tagit i denna ”sport”, både vad gäller materialsidan som det mer individuella. Klubborna är inte alls längre sådana där bastanta saker som påminner om hockeyklubbor, och som i händerna på fel person förvandlas till ett livsfarligt mordvapen. Numera är klubborna tvärtom superlätta och perfekt vinklade, och bärs om kring i ett litet fodral som kan bäras elegant över axeln, som en slags lyxig accessoar liksom.

Någonstans här, när jag ser mina blivande lagkamrater kommer bärande på dessa tingestar ca 10 minuter innan start (givetvis redan ombytta, eftersom som de säkert är rädda för att visa snoken) så inser jag hur larvigt och, ja, bögigt, innebandy i själva verket är.

Själv minns jag ju innebandy som en fysisk sport med mycket jagande upp och ner, slagskott från egen målgård och gå själv på eget ”frislag”. Inte. Här skall man minsann göra massa små larviga piruetter, dra klubban och bollen bakom ryggen och göra någon slags vispande rörelse med ”tillhygget” och bollen.

Nåväl, jag är ju inte den som är den, och gav mig i kast med spelet med frejdigt humör. Satte två snabba spikar och fick självförtroende, även om jag av någon anledning hamnar i det ”sämsta” laget så försöker jag i alla fall visa god lagmoral, och skänka ymnigt beröm åt mina lagkamrater (och ibland motståndaren) på samma sätt som jag har fått lära mig i mitt fotbollslag.

Tydligen är jag väl inte helt uppdaterad i regelverket, är ju fostrad med tevepucken, så när jag elegant tar ner en höjdboll med handen är det genast någon finnig 20-årig chalmerist framme och säger med pipig röst att sådär-får-man-inte-göra med förnärmad min, likaså minuten senare när jag åkt på en dragning och inför det oundvikliga solomålet som är förestående, gör det som man alltid gjort i skolan, på lunchraster och på garageinfarten: man slänger iväg klubban lite lätt i hopp om den i sista stund skall få bollen att ändra riktning.
Det skulle jag inte ha gjort.

Chockerade
ansiktsuttryck, och än värre skall det bli senare när jag en annan missat ett uppspel, och jag jagar som en furie tillbaka och heroiskt avvärjer det oundvikliga målet genom att ”glidtäcka”, med följd att mitt skrapsår på armen sedan senaste grusmatchen går upp.

Folk står nu och bara gapar helt
förstummade, som om de aldrig skådat sådan offervilja innan.
Varpå den skickligaste av mina medspelare bryter dödläget genom att komma mot mig i en ”gimme five”. Som sagt, efter detta reser sig vårat lag ur träsket, och under min moraliska ledning känner vi att benen blir lättare, ett jävlaranamma fyller våra bröstkorgar som får oss att nästan flyga fram över parketten och sånär lyckas vi kvittera mot de ändå tekniskt helt överlägsna motståndarna.

Men även om vi inte lyckas vinna har vi ändå vunnit en stor seger mot oss själva, vi är lag grön och det är det enda som betyder någonting. En liten iranier som heter Massoud, en knubbig koreanska, och jag.


Fysiken
Fysiken Kaserntorget
Kaserntorget 11
031-10 69 50
Öppet: mån-tor 6.30-22, fre 6.30-20, lör 9-18,
sön 9-20

Fysiken Gibraltargatan
Gibraltargatan 39-41
031-10 69 30
Öppet: mån-tor 6.30-23, fre 6.30-20, lör 8.45-18, sön 8.45-22

Read Full Post »

Den landade på mitt skrivbord för ett par dagar sen. En liten hård låda i CD-format, men liksom högre och inpackad i cellofan. Nyfiken som jag är och van vid alla möjliga konstiga försändelser så slet jag såklart upp denna också även om den inte var direkt adresserad till mig.

Och fann mig själv stirrande på.. två små tuber med brun-utan-sol. Från Clarins. Och Kanebo. Inte billigaste märkena på marknaden ändå.

Jag satt där och vände och vred ganska länge innan jag ens insåg vad det egentligen var som hamnat i mitt knä. Tycker nån att jag är ovanligt blek??

Men nej. Efter en stund fattade till och med jag att det är partaj på gång. På Push. På fredag. Och att det inte räcker med att annonsera.
Jag som alltid tillhört dem som hittar saker jag vill gå på via affischer, flyers, eller simpla facebookevents har liksom aldrig hört till målgruppen för riktade eventinbjudningar.

För ett tag sen råkade ändå nåt liknande flimra förbi mina ögon. En ”lagom skamfilad” skattkista som innehöll en inbjudan till nåt slags karibiskt piratvattenland i Danmark.
Och jag tänker: Det klart att alla alla blogg-fior, och blogg-pior kan vara hot-shots även om de till vardags står i kassan på H&M. Lite BRUS från Kanebo kan eventuellt få vem som helst att glimra.
Och vem tackar nej till en gratishelg i Karibien om det så bara ligger i Fredrikshamn?

Och om det är så, vad kommer ut i andra ändan? ”Ha en fantastisk karibienhelg på andra sidan sundet”. ”Låt din hud skimra brun in i hösten med Kanebo eller Clarins”. ”Gå på Push för att det är stället som är mest generöst i stan. De ger dig, förutom gratis sprit, även sommarhud långt in i september”.

Jag vet inte. Jag har tvättid på fredag. Men jag kommer att ha de brunaste benen i trappuppgången. I promise. Tack Push!

Bjudparty för VIP-människor med fuskbränna
PUSH, Avenyn, fredag 3 september

PS. Den verklige adressaten har flytt landet för en lång, lång tid och kommer garanterat inte sakna sin brun-utan-sol…

Read Full Post »

Domen mot Nancy Tavsans mördare har fallit i Göteborgs tingsrätt. 16 års fängelse blir påföljden uppger TV4 Göteborg som idag publicerar både namn och bild på gärningsmannen.
Bara någon vecka efter dådet skrev Göteborg nonstops medarbetare Svartruta såhär om sin frustration över våldet mot kvinnor

Det har gått en dryg vecka. En dryg vecka sedan en ung tjej drog på sig jackan och lämnade en fest för att gå hem. Det var inte särskilt långt. Hon hade säkert gått vägen många gånger förut. Men hon kom inte hem. För någonstans under den korta promenaden var det någon som bestämde sig för att göra henne riktigt, riktigt illa.

Mordet på 18-åriga Nancy i Hjällbo har väckt känslor. På Facebook finns flera grupper till hennes minne, den största har fler än 12 000 medlemmar.
Och självklart hörs hatet mot den som har gjort detta bland kommentarerna på sidan. Och självklart höjs röster för dödsstraff i Sverige. Det gör det varje gång något sånt här händer. Det är obegripligt och ofattbart att någon helt oprovocerat kan göra en annan människa så illa att hon dör. Och oavsett hur befängt det nu är med dödsstraff så kan jag förstå att de kommentarerna kommer.

Det allra värsta är att det händer allt oftare. Flickor och kvinnor hittas döda och skändade. Flickor som gjort upp om att få skjuts hem hittas döda i vattendrag utanför Borås. Kvinnor som väljer att hoppa in i en taxi för att slippa gå ensamma våldtas i bilen i Göteborg. Och andra som hör om det som hänt blir allt räddare och får en allt snävare krets att känna sig trygga i. Och det gör mig så vansinnigt arg att det överallt finns människor som tycker sig ha rätten att minska vår frihet. Som använder sin fysiska överlägsenhet att känna makt och styrka.

Och hur arg jag än blir, så märker jag att jag påverkas. Under de femton år jag har bott i Göteborg har jag tagit mig hem ensam nattetid otaliga gånger. Jag har gått, tagit vagnen, åkt taxi och cyklat. Jag har varit berusad, lättklädd och ouppmärksam. Och det är min förbannade rätt att vara det.
När jag häromkvällen sneddade genom Kungsparken för att möta en vän i Vasastan, nykter direkt från jobbet, i mössa och flera varv halsduk, stelnade jag till varje gång jag mötte en man. Två skräniga amerikaner fick mig nästan att springa därifrån. Och det gör mig fullkomligt vansinnig. Rasande. Och så sjukt frustrerad. Det ska inte behöva vara så.

Nancy hade utsatts för kraftigt yttre våld, säger polisen. Hon blev bara 18 år. Malin i Sparsör utanför Borås blev 16. Hennes lika unge vän lämnade henne att drunkna efter att han misshandlat henne svårt men tog sig likväl tid att våldta hennes halvdöda kropp.

Det är inte varje gång det går så illa. Men varje gång någon uttrycker en sexistisk åsikt. Varje gång någon smäller till någon annan. Varje gång en hand hamnar på en kropp den inte är inbjuden till, är en gång för mycket. Ett steg mot kränkning. Ett steg mot ytterligare rädsla och krympt handlingsfrihet.
Så lova mig nästa gång du ser en antydan till sådant. Säg till. Lägg dig i. Tala om att det inte är OK. Låt inte mörka högerkrafter kidnappa debatten eller OG (som utfäst en belöning) segla upp som några bussiga storebrorsor.
Ta ditt eget ansvar. För det är fan nog nu.

Uppdaterat 100115:
Här kan du se Nancys bror vädja till alla som vet nåt att berätta det.

Fler krönikor från Göteborg nonstop

Read Full Post »

Jag har funderat på en grej. Det här med förhållanden verkar gå i faser i bekantskapskretsen. Folk man känner bildar par samtidigt, har kriser samtidigt och separerar enligt någon tidsbunden förutsägbarhet som verkar vara styrd av månens cykler.

Jag har även läst att kvinnor som bor tillsammans synkroniserar sina menstruationscyklar. Som lejonen på savannen.

Lejonhonorna på savannen är dräktiga samtidigt, får även ungar
samtidigt och hannen, som inte gör många knyck i övrigt, behöver inte tvivla på att han är pappan.
Han skall bara hålla sig i jävligt fin form den där veckan.

Som tack för det jagar honlejonen villebråd året om, han sträcker på sig och gäspar ut så fort han får höra antilopens dödsgurglande och går sedan för att äta. Men han äter helst själv, vill ju ha matro liksom, och kör därför bort honlejonen med ett dovt kurrande från den kassaskåpstunga bringan.

Ibland händer det dock att han verkligen får bekänna färg, och vara man. Hyenor, som har starka käkar och som framför allt är många och ettriga brukar ibland stjäla villebrådet som tjejlejonen just nedlagt. De har inte en chans mot så många hyenor samtidigt utan måste då överge bytet.
Showtime för lejonhannar.

Då kommer han med manen instövlande, med fotsteg som mullrar i den torra jorden och zebror vädrar oroligt i luften och flyr till ett ZOO nära dig. Och DÖDAR två tre hyenor! Med ett enda slag med tassen!
Sedan kör han återigen bort honorna för att få matro, MEN han låter ungarna äta med honom! Sedär! Han är en fin pappa och förebild ändå!
För så ser naturen ut, mannen är mycket större och starkare och det man saknar i finess och jävlighet får man ta igen med muskler.

Jag försökte överföra det där resonemanget nyligen på en tjejkompis jag var ute och åt med, med mindre lyckat resultat.
Insåg rätt snart att det rimmade ganska illa med min egen situation och uppenbarelse – jag är inte särskilt muskulös eller har i övrigt flashiga alfahanneegenskaper. Däremot gillar jag kött så där har jag och lejonhannen något gemensamt. Jag blir t.om hungrig när jag ser en flock rovdjur tugga i sig en gnu.

Men återigen till mitt middagsresonemang om min stora samhörighet med lejonhannen. Han gjorde inte heller många knyck utan gillar mest att dega och para sig.
MEN framför allt, framhöll jag självsäkert över oxfilén hon just nedlagt (betalat): Kommer det någon jävla hyena nu och skall försöka TA maten ifrån oss, då JÄVLAR får de med mig att göra!

Oxfilén kostade bara 99 spänn och var med perfekt frasiga och lite grova pommes och en heeelt okej bearnaisesås till det. Det var ett erbjudande som kändes svennigt men svårt att motstå när det ändå stod på menyn. Och det var banne mig inget fel på den oxfilén. Inte för 129 spänn och minimal arbetsinsats i alla fall.

Restaurang Viktoria
Oxfilé eller lax 129:-
7 dagar i veckan.

Read Full Post »

Nonstop får väldigt mycket brev i mejllådan. Till 80% består det av olika arrangörer som vill att man skall skriva om deras evenemang vilket vi gör för det mesta. Sedan är det mycket representanter för artister som vill att man skall skriva om deras skivsläpp och erbjuder intervjuer vilket vi gör så mycket vi hinner när det känns relevant.

Utan dessa mejl, pm etc skulle inte den här sidan finnas. Det är lite ge och ta.

Från min och nonstops räkning har det mest varit ge då jag knappt tjänat en enda krona (än) men visst händer det att man får göra en hel del roliga saker, springa på konserter och galor gratis och så vidare.

Ofta skickar jag en förfrågan om gästlista vilket jag inte sticker under stol med det minsta.

Skall jag ägna timmar om dagen för detta tänker jag inte åka över halva stan till ett ställe jag skrivit om men inte är säker på att komma in, än mindre betala 100 spänn för att få ynnesten att studsa omkring tillsammans med sexhundra ”kreativa människor” i en källare med bara en toalett.
I won’t do it.

Nyss fick jag ett roligt pm. Eller ja, jag fick en hel del..
Det var från en klubbarrangör. Jag hade dristat mig att ifrågasätta de ekonomiska villkoren bakom hans übercoola arrangemang i helgen, något som i folkmun brukar gå under epitetet svartfest.
Alla som någonsin varit med och anordnat en sådan vet att det oftast är pengar rakt ned i fickan som gäller. Ibland RÄTT mycket.
Han skrev att jag inte hade en aning vad jag pratade om, samt att jag var en jävla fjant.

Jag blev naturligtvis nyfiken och bad honom att precisera var i mina kalkyler jag hade fel. Det hade varit en ytterst intressant aspekt att ta upp här på Göteborg nonstop.
Jag svarade också att jag tidigare frågat om det gick bra att ”komma förbi” men blivit avsnoppad av en av medarrangörerna till evenemanget.
Samma medarrangör vars skivbolag bad att vi skulle göra en intervju i våras när hans band skulle ha release för sin första skiva. Vilket jag gjorde. Gratis.
Ge och ta liksom.

Nu var inte detta en så stor sak. Om inte denne ”förste klubbarrangör” gått till personangrepp det första han gör, på en rotvälska föga underkastad grammatisk gravitation, och dessutom med tjurnackad halstarrighet fortsätter att ignorera de sakliga argument jag försöker presentera om svartklubbsarrangerandets ”krassa” ekonomiska villkor.

Jag är en wannabejournalist och en fjant och han hoppas aldrig att behöva se mig.
Han försöker bara göra trevliga fester för trevliga människor utan tanke på kreddighet och elitism, och ingen skall gå före i några köer.

Samma person brukar ha klubbar på Kino, spelar i band och sågs bara timmarna innan fredagens evenemang i vip-avdelningen på Way Out West..
Han har nog inte stått i en kö på tio år.

Hur var de då med de ekonomiska detaljerna? De som jag inte visste ett skit om? Jag väntar fortfarande.
Skattemyndigheten också troligen, förgäves.

Read Full Post »

Older Posts »