Way Out West är här. Som ett dinosarie-DNA utvunnet från en mygga växer den fram ur Slottskogens gräsplaner och håller staden gisslan under några skälvande dagar. Natten till söndag är det över igen och en av de absolut sista bokningarna är Christoffer Sander i Annedalskyrkan. Uppbackad av Anna Järvinen, Anna von Hausswolf & Sibille Attar (vars duett med Christopher på [ingenting]s senaste skiva borde skrivas in i psalmböckerna) kan det bli fullständigt magiskt.
Chistopher Sander solodebuterade 2009 med albumet ”Hej hå” med kongeniala tolkningar av bl.a Astrid Lindgren-visor (”Fattig bonddräng”), Spacemen 3 och ett knippe egna låtar.
Du fick stundtals lysande recensioner för soloalbumet ”Hej hå”. Blir du jätteglad av lovorden eller är du blasé efter åren med [ingenting]?
Är det annorlunda att ge ut något i eget namn jämfört med i ett bandkollektiv, och man istället blir ensam om äran?
Vi skapar inte musik för att bli berömda. Vi skriver för att vi inte kan låta bli, för att ett monster växer inuti och aldrig vill sluta matas. Jag lämnar ifrån mig ett verk när jag anser att det är så välgjort som det kunde bli. Och jag gör det helt oberoende av den respons jag eventuellt får tillbaka. Klart vi blir glada om folk tycker om det vi gör, det kan kännas fint att dela ett perspektiv. Men vi uppskattar lika mycket den som tagit sig en rejäl tugga på vårt verk och spottar ut skarpsinnig kritik. Det som är kanske allra mest eftersträvansvärt är att varken bli dyrkad eller dissad, utan att istället bara få vara den man är.
Man kan inte skapa någonting här i världen utan någon annan. Det är i samklang med andra varelser vi skapar. Därför är man aldrig ”ensam om äran”. Dessutom är ära något ytterst förgängligt, bedrägligt – något man gör klokt i att göra sig av med.
Urvalet på skivan är väl egentligen lite oväntat 2010, men kanske inte ändå med tanke på att artister som Håkan Hellström krattat arenan genom att blanda gammalt och nytt (alla övriga jämförelser helt oavsiktliga). Kan du berätta något om hur urvalet växte fram? Har du någon personlig favorit på skivan?
Skivan ”Hej Hå!”, som jag gav ut förra året innehåller, förutom egna alster, även låtar av Astrid Lindgren och Spacemen 3. Det hela började med en dröm jag hade för 4-5 år sedan. När jag vaknade skrev jag ner drömmen: Jag sitter i ett vardagsrum, solljuset strömmar in, jag ser genom fönstret att jag befinner mig vid Vasaplan i Stockholm.
På andra sidan rummet sitter Astrid Lindgren. Vi småpratar, hon berättar om berömmelsens baksidor samtidigt som brevbärare kommer in med säckar av beundrarpost. När hon går ut i köket för att koka kaffe tittar jag upp mot hennes bokhylla och ser att hon, förutom klassiska skivor med Jussi Björling och Monica Z, har en stor samling Spacemen 3-skivor.
Smått förbluffad frågar jag henne ”hur kommer det sig?” när hon kommer tillbaka med kaffet. Hon svarar: ”För att dom pojkarna vill förmedla samma sorts kärna som jag”..
Drömmen var sådär stark och tydlig som vissa drömmar kan vara, och jag lyckades aldrig riktigt släppa den.
Sen av olika anledningar började jag spela hennes låtar i olika sammanhang och på den vägen är det. Jag tycker ”Fattig bonddräng” är den mest kompletta sångtext som någonsin skrivits i vår del av världen.
[ingenting] gjorde en spelning på WoW förra året som jag tyvärr missade, däremot såg jag en fantastisk spelning på filmfestivalens invigningsfest. Kändes som om musiken växte några dimensioner live, vilket jag skall erkänna att jag blev lite överraskad av.
Under avslutningskonserten i Annedalskyrkan i år omger du dig med namn som Anna Järvinen, Sibille Attar och Anna von Hauswolff (som fick Annedalskyrkans fundament att vibrera som en stämgaffel förra året.)
Är ”kollektivet” och dynamiken viktig live? Kan du säga några ord om dina medmusikanter?
Det är i samklang med andra man skapar. Det gäller oavsett om du arbetar på kontor, fabrik eller i en replokal. Det är också framförallt av sociala skäl som människor söker sig till musik.
Man hittar tidigt ett språk, ett rum för sina känslor som man inte hittar någon annanstans. Har man sedan levt i det här rummet i över 20 år, så kan det bli väldigt svårt att kommunicera med människor utanför rummet.
Man söker sig till likasinnade för att uttrycka gemensamma illusioner. Jag har haft lyckan att leka med några av det här landets främsta musiker och sångare. Att spela i Annedalskyrkan, tillsammans med stråkar och dessa fantastiska sångerskor är så makalöst att man nästan måste nypa sig i armen.
Musikerna jag arbetar med är så lyhörda och flexibla att det inte kommer vara några problem att anpassa sångerna till den storslagna miljön. Jag tror vi avslutar hela Way Out West 2010, och det kan bli magiskt!
Niklas Lundell är en av festivalgeneralerna bakom WoW. Vi försökte locka fram en göteborgsbeef i en intervju med honom i vintras men lyckades inte..
Hur är det att spela i Göteborg jämfört med andra städer? På stora festivaler som WoW kontra mindre spelningar?
Göteborg har ett väldigt komplicerat och obehagligt lillebrorskomplex gentemot Stockholm, vilket ibland får som konsekvens att folk är en smula skeptiska till stockholmare – som vore vi ulvar i fårakläder..
Det kan vara lite frusterande med den typen av etnocentrism.
Samtidigt är några av våra finaste vänner göteborgare, och staden och dess musikscen är magnifik!
Christopher Sander med vänner
Stay Out West @ Annedalskyrkan
Lördag 01:45
Foto: Linda Alriksson
Göteborg nonstop 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.