Vissa saker behöver man nog göra flera gånger för att inte känna sig som en total bedragare i sammanhanget. Gå på galleri till exempel. Eller som jag gjorde igår, gå på GAS-festivalen. Med tanke på detta inledde jag årets festival lite lugnt med en helkväll på Nef.
Först ut var Axel Dörner, Sven Åke Johansson och Werner Dafeldecker. Efter att i början av spelningen ha stått med ett småleende på grund av den något okonventionella instrumenthanteringen vande jag mig vid användandet av diverse tillhyggen och kunde istället fokusera på själva musiken. Sättningen bestod av kontrabas, trummor och trumpet, om än med inslag av wellpapplåda och tygstycke. Ibland kändes det nästan som att varje litet knyst från publiken var en del av verket, men emellanåt kontrasterades det med mer dronelika ljud. Stod länge så jag hade svårt att se trumpetaren, och ägnade mycket av den tiden åt att fundera över de fantastiska förinspelade ljuden. Inte förrän jag flyttade till en bättre plats insåg jag att de faktiskt kom från trumpeten.
Mellan kvällens tre spelningar var det readings. Gillade framförallt Johannes Anyurus opretentiösa uppläsning (eller lurades man av arbetarperspektivet?) ur Kaplans Överflödet – fabriken, Jönssons Livdikt och sin egen Städerna inuti Hall. Innan han plockade upp sin egen bok ursäktade han sig för att läsa ur den i samband med de andra, men det var hans egen dikt som lyfte upp socialrealismen till aktivism.
Kvällens sista spelning, med Batagraf, hade jag av någon outgrundlig anledning inbillat mig att den skulle bestå av en massa gubbar som bankade på olika sorters trummor. Lyckligtvis var så inte fallet. Istället inleddes det hela med en nästan sakral stämning som blev mer och mer surrealistisk ju mer kraftfullt de spelade, för att sedan precis som denna text få ett abrupt slut.
Med vänlig hälsning från GAS
Göteborgs utsände Kulturkaninen
Lämna en kommentar